Skapande återbruk

Skapa för de minsta - återbruka sådant du har hemma! Det är väl ett bra boktips på en miljötips-torsdag. (Initierad av bloggen Granne med Selma.)


Två småbarnsföräldrar har gjort den här boken med kända och okända tips på gör-det-själv-leksaker för de minsta. Saker och material man har hemma och som gör att man inte behöver ha lång planeringssträcka för att få till nya leksaker till barn och barnbarn. Sockskallror, bildrullar av tidnings- eller presentpapper och mysdyna med pilliga fransar finns beskrivet i boken. Formatet är litet och behändigt, illusrationerna många och fina och leksakerna är indelade efter lämplig åldersgrupp mellan 0-2 år. Men när jag läste igenom boken blev jag förtjust i en slipsorm som jag funderar på att visa mina slöjdbarn på mellanstadiet.


Fru Flamingo


Silkatt

En av mina favoriter, och visst är det en lite tokig idé att brodera på en stålsil! Ingen mjuk leksak att låta det lilla barnet leka med själv dock, men tillsammans kan man ha roligt med att leka tittut med denna glada Silkatt.




Måla på fönster


Lilla magkill

En rolig fingertopp kanske kan underlätta påklädandet av alla dessa vinterkläder säsongen kräver.


Skapa för de minsta! 33 enkla leksaker av sånt du har hemma. Jenny johansson Karin Svensson. Förlag: Prisma

Matsmart

Torsdag och miljötipsdags! Jag läser Marit Paulsens Lurad av Laxen (Brombergs) och nickar instämmande när jag kommer till hennes råd i slutet av boken (vilket inte betyder att jag läst ut den, jag läser ofta slutet först). Marit, denna envisa och tappra miljökämpe och matmänniska som berikat matdebatten sedan 1970-talets Land, tipsar om att spara på maten. Inte kasta rester, utan i stället laga till något gott av dem. Hoppas de flesta av oss tycker detta är självklart, men enligt Marit Paulsen slänger ändå varje svensk 100 kilo fullt ätlig mat i soporna. Varje år!

Vilka är era favvo-rest-recept? Jag använder gärna rester och då kan det bli spaghettigratäng eller en liten rest-buffé till kvällsmat.

Må så gott alla!

Isländska deckargåtan löst

Nu är den isländska deckargåtan Frostnätter (Norstedts förlag) löst av huvudperson Erlendur Sveinsson. Och läst av mig. Erlendur är för mig en ny bekantskap även om det är författaren Arnaldur Indridasons åttonde bok om den isländske deckaren.

Min reaktion? Nja... Jag var nyfiken på en deckare och en bok som handlar om modern tid på Island. Men jag har ändå inte kunnat få en levande bild av ön och livet där. Kanske mer beroende på mig än på författaren. Jag läser deckare enbart för nöjet att känna av kultur och stämningar i den för boken aktuella miljön. När Arnaldur Indridason skriver om en typisk sommarstuga på Island blir jag så nyfiken; hur ser en sådan ut? Vad skiljer den mot en svensk? Och ett villakvarter i Reykjavik, eller ett hyreshus, är det likt ett i Sverige?

Maten på Island lockar mig. Kanske inte att äta, men att få mer kunskap om. Den tycks onekligen vara både speciell och traditionell. I alla fall i boken. Kanske att att hamburgerkulturen svalt en stor marknad även på denna karga Atlantö, men bokens huvudperson är en traditionalist vad gället bordets njutningar. Som på sidan 144 ".. fortfarande sålde halva fårhuvuden med rovmos, precis som förr i tiden..." Rovmos, inte rotmos. Någon som vet mer om detta? Erlendur stämmer möte med sin exfru på ett ställe där saltköttet med sötad vitsås är den bästa i stan. Sådant gör mig riktigt nyfiken på Islands matkultur.

Nu är det ju en deckare jag skriver om, inte en matbok... Boken är i och för sig välskriven och Erlendur utrustad med ett gott hjärta, men det räcker liksom inte för att göra deckaren till en serie jag vill återvända till. Jag uppfattar den inte ens som spännande. Men att boken innehåller ett par parallella historier gör den mer trovärdig och att den ändå stannar kvar i minnet. Så är ju också Arnaldur Indridason utsedd till Nordens bästa Deckarförfattare!

Namnen är annorlunda, rentav umanande krångliga ibland, som Valgerdur där d:et inte är ett d utan mer en fonetisk bokstav med ett streck över. Andra namn innehåller apostrofer, som Halldóra. Detta gör att jag, även om jag inte är intresserad av Erlendurs fortsatta polisiära arbete, i alla fall ska ta reda på mer om det isländska alfabetet vid tillfälle.

Jag ställer undan Frostnätter i hyllan för deckare och tittar till min favorit i genren, kommissarie Brunetti i Venedig och Dödligt arv. Snart är den boken färdigläst. Och den kommer jag att sakna.

Snöskottning för barn

TURE SKOTTAR SNÖ av Anna-Clara och Thomas Tidholm (Alfabeta förlag) är en söt och trevligt säsongsanknuten vinterbok att läsa tillsammans med någon liten människa som tycker om snö.

Ture bor i ett litet hus och har funderingar på att skotta snö när det en morgon kommit mycket vitt från himlen. Men det är roligare att kasta snöboll och så råkar Ture komma vilse i snön. I slutet av boken löser det sig med tomtens hjälp.

Trevligt format, rara lätta bilder och inte för mycket text.

Må så gott alla, både i soffhörnor med en eller annan bok och ute i snön. Hos oss börjar vinterlandskapet se lite ansträngt ut. Mars känns närmare än den januarimånad vi faktiskt befinner oss i. Men snön lockar ändå fortfarande till knarrande och uppfriskande promenader.

Vitt på taken, skogspromenad och deckare framför brasan

Ännu några dagar kan julgranen spegla sig här i övre hallen.



Ute ligger snön kvar, vit och tjock på taken.



Solen skiner, naturen gnistrar och lockar till skogspromenad.


I skogen ligger snön tung och husfar bestämmer sig för att ploga bort snön på en rejäl bit åker så att rådjuren kan komma åt lite föda. De har det besvärligt i kylan och snön.

Det är i dagarna fem år sedan stormen Gudrun härjade och skogen blev både förändrad och till stora delar förstörd. Min beundran har från första stund varit enorm för alla dessa skogens hjältar, som i det naturens plockepinn stormen lämnade efter sig, kastade sig ut i åratal av hårt arbete. Att röja undan alla höga och till synes oändliga osorterade drivor av träd, ris, kvistar, grenar och rötter för att få södra Sveriges skogar ordentliga, återplanterade och hoppingivande igen - det är ett fantastiskt arbete som jag tycker det har talats alldeles, alldeles för lite om. Min egen Store Skogshjälte i vår egen skog är en av dem, och till honom och alla andra drabbade skogsägare och -arbetare: Tack för allt ni gjort för att hela skogsnaturen igen, till glädje för oss alla.


Gårdsharen Jösse har sprungit förbi.



Våra människostövlar lämnar också spår i snön och efter en stund i skogen med raska steg och frusen nästipp känns det lockande att åka hem till brasa och väntande juldeckare. Jag läser Frostnätter (Norstedts förlag)av den isländske författaren Arnaldur Indridason, som är utsedd till Nordens bästa deckarförfattare. Ännu kan jag inte riktigt förstå varför, kanske när jag läst färdigt boken?

...och julen varar än

God Fortsättning på 2010!

Vad nytt på bokfronten? Jo att vi med högst vuxna barn börjat sortera bland hemmets barnlitteratur för att få lite mer utrymme i bokhyllorna. Vilka olästa/vällästa böcker ska kastas, vilka ska vara kvar i föräldrahemmet och vilka ska tas om hand av rättmätig ägare? Där finns mer att göra, men intresset är förståeligt nog inte så stort för dem som får extra högar att ta hand om och härbärgera...

Jultomten är som bekant bokligt intresserad så det blev några nya godingar att börja läsa. Håller på med en deckare av Donna Leon, den återkommer jag nog till här i spalterna.

Hos oss är det fortfarande jul, gnistrande snö, rimfrost på träden och en massa minusgrader. Åtminstone 12. Vi eldar brasa och på kvällarna njuter vi av den förtätade stämningen med julmusik och alla tända ljus.



Julen doftar fortfarande, och andra, eller är det redan tredje, omgången hyacinther blommar. Men jag ser på dem att i morgon är det dags att antingen byta ut dem eller ändra om mer radikalt i krukor och köksfönster.


Alla julstjärnorna - vi har rader av sådana i flera fönster - ser ut att kunna hålla ett bra tag ännu. Ibland kan det ju vara så att man nästan får ta död på dem när januarisolen lyser och man vill ha in våren. Men ännu behövs de i flera flera veckor och med det här kalla vädret har jag oroligt funderat på om dessa frostkänsliga julblommor kanske finner det för kallt vid kyliga fönsterrutor. Men de har lyckligtvis klarat det så här långt. Det gjorde dock inte nyårets basilika-planta. Jag vet ju att dylika delikata kryddväxter är känsliga och det stod en skylt i affären att de fryser redan vid +5. Det såg nog lite konstigt ut när jag promenerade över torget med min basilikakruka instoppad under kappan. Vilket inte hjälpte, efter en timme i köksfönstret visade växten tydliga frostskador och drog sin sista suck innan det blev någon pesto till nyårsbuffén.


Men hur mycket jag än njuter av att ha både famljen och julen samlad ännu ett tag kände jag redan i går att det ska bli roligt att plocka undan julen och bjuda in våren. Med en stor bukett knarrande honungsdoftande tulpaner.


Men innan dess ska vi spela fler sällskapsspel, äta mer grönkål, njuta av de sista julkakorna och inte tänka för mycket på att vi snart har många geografiska mil mellan generationerna.