fredag 26 november 2010

Jussi i bok o på cd

Bild: Norstedts Förlag


Den här boken har jag inte läst ännu, men det är återigen en sådan där innehållsrik bok med  fina bilder 
som man vill spara tills man har mycket tid att läsa. Till julen i soffan kanske? För boken Jussi har inte ett format som gör att man tar med den i sängen precis. 

Jag har förstås bläddrat i boken och då fick jag en härlig överraskning - där låg en cd! Några små smakprov, så roligt!  tänkte jag. Och blev ännu mer förvånad och glad när jag fick höra sång efter sång med Jussi. Där finns också Adams julsång, O Helga natt, och finare julsång finns inte eller hur?

En härlig Adventshelg önskar jag er som tittar in på min sida.
Eva

tisdag 23 november 2010

Hitlers livvakt och Spionen som svek

Det har blivit ett par dagars läsning av 1900-talshistoria. Om andra världskriget, Tyskland och lite om Sverige.
Bild: Norstedts

Joachim Volckerts kom med sin svenska mor från sin tidiga barndom i Hamburg till morföräldrarna i Bofors Värmland under krigsåren. Hans far var tysk, välbärgad affärsman med stort kontaktnät och fallenhet för spioneri. Men väldigt mycket mindre bra på att vara far. Albert Volckerts var dubbelagent, ja närmast trippelagent och ska ha varit aninazist.  Spionen som svek är en mycket kritisk skildring av nazitiden från en som upplevde den inifrån. Den är annorlunda till innehåll och ett gott komplement till andra berättelser om den tiden. Boken bygger på Alberts Volckerts eferlämnade papper och en hel del av handlingen utspelar sig i Sverige vars polis och underrättelsetjänst får högsta betyg för sina snabba insatser under den här tiden. Dåtidens tyska ledargestalter och myndighetspersoner betecknas däremot rent ut som "avskum" och "skurkar". Boken innehåller en uppsjö av namn som det är svårt att upprätthålla intresset för. Namnen är nog viktigare för författaren än för läsaren.

Jag var Hitlers livvakt av Rochus Misch, är det sista vittnet som kan berätta om Hitler och de andra i bunkern under det sönderbombade Berlin våren 1945. Jag har läst andra böcker som handlar om de där dagarna och det är intressant att foga samman pusselbitar från olika skildringar. För oss födda i mitten av förra århundradet tillhör ju Andra Världskriget det vi fått oss berättat av de som var med. Och av de som var rädda att bli indragna. För här i vårt land levde vår föräldrageneration med flyglarm, den ständiga ovissheten och skräcken; när skulle det vara Sveriges tur att bli indraget?

Misch var inte nazist utan ansåg sig enbart som lojal medarbetare till diktatorn Hitler. Och fortfarande säger han sig ha varit ovetande om skeendena och hemskheterna nazisterna gjorde sig skyldiga till. Kanske en orsak till dessa skygglappar är att alternativet för honom hade varit som kanonmat vid fronten. Rochus Misch lever idag som änkling i det Berlin han återvände till efter åren av fångenskap i Sovjet. Boken är skriven i jag-form och är lättläst. Men som alltid med skildringar från den tiden är det sträng läsning. Allt detta ofattbara, grymheterna, båda stridsparters utplånande av människoliv och städer är ändå så nära i både tid och geografi.

Nu har jag levt med i skildringarna av sönderbombade städer och längtar efter lättare och ljusare läsning. Lite 1700-tal kanske? Vi får se var jag väljer ur hylla och högar. Välkomna tillbaka!

Joachim Volckerts
Spionen som svek
Berättelsen om min far
Norstedts, 2010


Rochus Mish
Jag var Hitlers livvakt - det sista vittnet berättar
Natur & Kultur, 2010

lördag 20 november 2010

Julekuler av Arne & Carlos


Lördagsmorgonen var vit men eftermiddagen blöt. Jag stannar inne och lyssnar vidare på julmusik och bakar muffins. Med julkryddor... Ingefära, kanel och nejlikor. Och så tittar jag lite i min hög med julböcker. 

Överst ligger:
Julekuler av Arne & Carlos.  Den för hösten nya boken på norska förlaget Cappelen Damm ligger högt på norska boklistor och ska också komma ut i USA och en del andra länder. Här i Sverige kan vi läsa och glädjas åt den norska utgåvan, som nu är tryckt i fjärde upplagan. Arne & Carlos, designerparet som är stickikoner i Norge arbetar annars med maskinstickade plagg, men till den här boken har de översatt sina mönster så att de passar för handstickning. 

Boken Julekuler innehåller 55 mönster på olika mönstrade stickade kulor. Tillsammans med många fina bilder och trevliga texter. Boken är full av stickinspiration och vintriga bilder som gör att boken är intressant om än man inte sitter med stickor och garnnystan i hand. 

Själv trodde jag att det skulle vara svårt att tyda stickinstruktioner på norska, men de är så enkelt och pedagogiskt utformade med lättlästa diagram och ordentliga beskrivningar att det är fullt möjligt att åstadkomma stickade kulor även för svenska handarbetsentusiaster. Att använda till julgran, fönster, dörrhandtag eller var man nu väljer att hänga dessa norskinspirerade prydnader i ullgarn. Men för säkerhets skull ska jag börja på en enfärgad, inget mönster alls på min första kula alltså. Hoppas dock kunna avancera så att det blir en och annan ren, fågel eller ruta så småningom. Till detta - eller nästa -  års adventsgran.

Bild: Cappelen Damm

En trevlig lördagskväll önskar jag er! Antingen det blir i soffhörnet med stickningen eller någon annanstans. Själva är vi bortbjudna på Jordärtskockssoppa  och i stället för Gåbortsblomma överräcker vi en julgran. Modell större, för den ska stå utomhus och lysa i Advents- och juletid. Förmodligen utan stickade julekuler men väl med många ljus.



Julekuler
Aren & Carlos
Cappelen Damm, 2010

fredag 19 november 2010

Mer om Vinterns Goda Ting av Anna o Fanny Bergenström

Bild: Bonniers


Hej i fredagen! I dag blir det lite mer om Vinterns Goda Ting, för det är så det är med den boken, ständigt något att upptäcka...

Där finns massor med recept och många fina bilder. Boken handlar om Sköna vinterfrukostar, Vinterns växter och om Kransar och binderier. Vinters Goda Ting inleds med ett kapitel om äpplen och fortsätter med Kastanjer, Bröd och Julens desserter. Dottern och jag tröttnar aldrig på den här boken och gläds åt att den getts ut på nytt i år. För alla dem som ännu inte har den i bokhyllan, eller som kanske slitit ut sitt första exemplar?

Angående receptet på Grönkålen.  Anna o Fanny Bergenström beskriver fortsättningen på långkålstillagningen. De gör inte som jag, slutar vid grönkålsbollarna, som jag råkade göra i förra inlägget. Men den kokta kålen tar man alltså fram när det är dags för tillagning, hackar och steker i smör. Så smaksätter man med grädde, sirap eller socker och kryddar med peppar och salt om man tycker det behövs. Skinkspadet som kålen kokat i är ju salt.
Men det här hör julafton till. Fram till dess är det mycket annat både roligt och gott som ska ske i matsammanhang.


Vinterns Goda Ting
Anna Bergenström
Fanny Bergenström
Bonnier

onsdag 17 november 2010

Grönkålstider. Och Vinterns Goda ting i nytryck!

I dag är det min husmorsdag och jag ska koka julens grönkål. Då ska jag också inleda julmusiksäsongen.


Hanteringen av den krusiga gröna julkålen är traditionell och viktig här i vårt grönkålsbälte. Jag gör som mamma och hennes mor och mormor före henne. Och som min svärmor och svärmormor och svärmorsmormor. Förutom att jag inte odlar kålen själv, kålfjärilar är inte bara vackra, de har samma faiblesse för grönkål som jag...  Jag  tar bort de grövsta bladstjälkarna (renset lägger vi ut till skogens vilda djur), sköljer och kokar kålen. Ungefär, fast inte riktigt, som receptet i Bergenströms & Bergenströms klassiker Vinterns Goda ting. 



I deras Långkål från Halland låter de 2 stånd färsk grönkål koka i 4 dl skinkspad till nästan allt spad kokat in.

Det låter mustigt och gott, men låter sig inte göras när man har en hel säck grönkål att koka för infrysning. Jag kommer att förvälla kålen så att jag får ner volymen. Och sedan frysa den för att tina upp och koka färdigt i spadet efter julskinkan alldeles nära julafton. Sedan kommer det på Skogsmannens lott att krama ur vätskan och forma till gröna kålbollar i lagom familjestorlek.


För si så har det gjorts sedan urminnestider och så fortsätter vi.

Nu ska jag bestämma mig för vilken jag ska börja lyssna på; Tommy Körbergs Julen är här eller Strålande Jul med Lunds Studentsångare, röja undan på köksbordet och plocka in kålsäcken från köksverandan. Och så undrar jag, finns det någon kålfantast bland er som tittar in på min blogg?

God Förjul på er!

Vinterns Goda Ting
Anna Bergenström
Fanny Bergenström
Foto: Nisse Peterson
Bonnier Fakta, 1995,1997, 2010

måndag 15 november 2010

Fredrik Ekelund och 60-talet


.
Bild: Albert Bonniers förlag


Här är boken där allt på omslaget skrivs med små bokstäver. Det har måhända en symbolisk förklaring som jag inte riktigt greppar. Fadevår är en sympatisk bok, men en bok som inte ger mig särskilt mycket. Fast det är klart, det är alltid roligt att läsa skildringar av en tidsepok man själv upplevt, författare Ekelund och jag är i stort sett jämnåriga barn av 50-talet. Fadevår är skriven i jag-form som den självbiografiska berättelse den är, och även om jag hoppar över fotbollsskildringarna är det ändå igenkännande läsning av olika ord och företeelser. Som musiken från den tiden. Beatles och Who och Fröken Fräken och Gamle Svarten. På 60-talet hette det Roliga timmen i skolan och man lyssnade på Tio i topp och läste Bildjournalen.  Huvudpersonens kompisar pratar "mopediska", själv avslutar författaren varje kapitel med ett barnspråks-fadevår. Som "Fadevår, förlåt mej riktitt ordänklitt för allt detta."






fadevår
tack för ljuset!
fredrik ekelund
albert bonniers förlag, 2010





söndag 14 november 2010

Mark Levengoods senaste

 Mark Levengod är säkert en favorit hos de flesta. Så också hos oss. Icke mindre sedan vi  mötte honom på hans väg mot Bröllopssändningen på Operans tak i somras. Uppenbarligen märkte han att vi kände igen honom, för han hälsade med ett sympatiskt Mark-leende där i närheten av Kungsträdgården.

Denna Fars Dags-söndag lät jag husets Far sova ut medan jag själv läste ut Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig.

Mark Levengood är också Far och berättar i denna sin nyaste bok om diktatorisk amning på BB. (Mina, om än åldrade minnen från området är varma och hjälpsamma, och eftersom baby Levengood med föräldrar rymde efter endast ett dygn på sjukhuset rörde det sig kanske egentligen bara om en dålig amningsdag för personalen?)

Mark Levengood är naturligtvis dessutom Son. Men jag förstår inte riktigt det här med hans pappa. Det talas om honom i singularis, men det måste väl  i alla fall vara två stycken (mamman har varit gift tre gånger så på så sätt är det möjligt). Hur kan pappan annars både bo i ett mobile home i Florida och dessutom vara död och ha lämnat efter sig 74 flaskor eget vin gjort på rönnbär? Rönnbär finns väl inte i Florida? Eftersom det är ett litet tag sedan jag läste de första kapitlen  blev jag osäker så där i morgonstund. Var det inte Marks pappa som var amerikan, var det i stället någon annans pappa i någon annans bok? Jag fick läsa om några kapitel för att försöka säkerställa faderskapet. Jag hade dock inte rört ihop Mark biologiska far med med en annan författares också frånvarande far. Men där ser man, även en till synes enkel och roande bok kan sätta myror i huvudet på läsaren.

I den här lilla boken med korta högst Levengoodska texter åker Mark moped i vietnamesiskt gatumyller, guidebuss till Egyptens pyramider och färja till mamma på Åland. Kärleken till livet och medmänniskorna finns med på varje sida, tillsammans med en o annan lite skarpare Levengoodsk kommentar, exempelvis om grannars alltför energiska gräsklippningsvanor.

Ilon Wikland har precis som i  två tidigare böcker, i samma format och på samma förlag, illustrerat med förtjusande blomstergirlanger, bärkvistar och en och annan mer dråplig bild. Den som inte har lagrat Mark-uttal att krydda läsningen med kan i stället önska eller välja sig en ljudbok. Med Mark som uppläsare, bättre kan det väl inte bli!

Nu ska vi fortsätta fira Fars Dag! Glad söndag önskar jag er som läser det här. Jag är nyfiken på vilka ni är, har ni lust, så skriv gärna en liten hälsning i kommentarsfältet.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
ill: Ilon Wikland
Piratförlaget, 2010

lördag 13 november 2010

Hittebarnet av Katerina Janouch


Mjukt omslag med flikar har den här boken Hittebarnet av Katerina Janouch och mjukt är också innehållet. Jag har haft romanen som trivsam godnattläsning den senaste veckan, fast en kväll blev innehållet för dramatiskt för en hönsmamma och sömnen blev nog därefter. Barn som man riskerar att ha tappat bort är väl varje förälders mardröm.

Jag tycker om Katerina Janouchs sätt att skriva. Det är realistiskt och kärleksfullt. Personporträtten känns verkliga, livet hoppfullt och huvudpersonerna är sympatiska människor. Boken bjuder på viss dramatik, inte bara med badande barn på sommarön utan också genom parallellhistorien till huvudpersonerna. Den här boken är den tredje om  paret Cecilia, barnmorska och John, fotograf som har åtskilligt att bearbeta och ta sig igenom. Samtidigt som de tar hand om sina fyra barn. Men de verkar klara sig. På slutet binds dock lite väl mycket i hop, kanske inte för Cecilia och John, men  för andra personer i boken. Det blev som en sagans Slutet gott allting gott. Men det kan också vara skönt. Så sover man gott.


Hittebarnet
Katerina Janouch
Piratförlaget, 2010

torsdag 11 november 2010

Inspirerande Yllebroderier


Bild: Hemslöjdens Förlag
© Fotograf: Lucas Gölén

Vad säger ni om den här högen med kuddar? Själv tycker jag det känns i hela kroppen när jag ser sådan  broderad rikedom. Redan när jag öppnar boken Yllebroderier och ser att hela insidan av omslaget är som ett enda rött och beige broderi på svart botten blir jag knäsvag. Och vill egentligen genast börja brodera!

Arbetsgruppen till denna höjdarbok från Hemslöjdens förlag har studerat textila samlingar på Nordiska museet och museerna i Skåne. Boken är uppdelad i tre delar. Först handlar den om Skånska yllebroderier, sedan om 1900-talets broderier, medan den tredje delen av boken tar upp yllebroderiets historia i Norden.

När man talar om yllebroderier smyger sig gärna ordet Skånska med, men man har också broderat på ylle i Finlands svenskbygder, i Blekinge, Småland, Gotland och här i mitt Halland. Boken avhandlar även broderier från Norge och Danmark, och jag inser att detta är en bok man närmar sig långsamt. Först bläddra och njuta av bilderna och kanske läsa lite här och där. Sedan ta sig ordentlig tid och läsa kapitel för kapitel. För här finner man stor och gedigen textil kunskap och färgsprakande formrik inspiration. 

.
Bild: Hemslöjdens Förlag
© Fotograf: Lucas Gölén



Yllebroderier
Berättande folkkonst från Norden
AnnHelén Olsson (Red.)
Hemslöjdens Förlag, 2010

onsdag 10 november 2010

Från Hundraåringen till Los Alamos

Ni vet den fantastiska historien om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.


Bild: Piratförlaget
Innan han trampade ner i äldreboendets rabatt med sina bruna innetofflor hade ju Allan Karlsson på ett eller annat sätt varit på plats på olika ställen i 1900-talets världshistoria. Det gör att man får lust att läsa mer om olika skeenden. Jag valde tillverkningen av Bomben. Atombomben.

I kapitel 9 tillbringar Allan åren 1939 - 1945 på amerikansk mark. Han kommer till Los Alamos i New Mexico där han "lärde sig mer och mer, i takt med att kriget i Europa blev allt mer omfattande." Allan började som hantlangare på den hemliga anläggningen i New Mexico, men kunde som servitör inte låta bli att yppa sina avgörande funderingar om sprängeffekter vid en kaffestund med president och chefsfysiker. Allan som varit lite av en sprängexpert redan i barndomshemmet. Och så blev det som det blev...


För att få en mer seriös bild av utvecklandet av den Stora Bomben tog jag fram Om jag så måste resa till Los Alamos, en dokumentärroman av Anita Goldman. 


Chefsfysikern Robert J.Oppenheimer var den karismatiske professorn som blev chef för detta enorma och hemliga ödesprojekt bland bergstoppar och öken. "Alla tyckte om Oppenheimer" står det i boken, men hustrun Kitty trivdes inte i den enkelt uppbyggda militärstaden på bergsplatån. Hon hängav sig i stället åt cocktails och resor åt olika håll. De två barnen var olyckliga och mötet författaren får till i slutet av boken känns viktigt även för läsaren som följt  familjen Oppenheimers märkliga situation. Anita Goldman är poetisk med vackra naturskildringar, hon skriver om pinjekvistar till vinterns brasor, solen som går ner bakom Tsi'como det heliga berget i väster, vita ägretthägrar och stora hjorthordar.

Men har man inte redan tidigare undrat över Bomben har man anledning att göra det nu. "Oppenheimer visste att snart skulle ögonblicket glida honom ur händerna, bombmålen försvinna. Det fick inte ske.  ... Vi måste bomba Berlin och Tokyo på samma gång.    .... Och nu var det maj, Berlin var ur leken och i Tokyo fanns snart sagt bara kejsarpalatset kvar."

Det blir som en stafett, ovanstående rader leder tankarna vidare till en annan bok. En av de absolut mest tankeväckande böckerna jag läst det senaste året.
Bild: Albert Bonniers förlag
 I Hans Majestäts tjänst av Staffan Thorsell handlar huvudsakligen om överste Curt Juhlin-Dannfelts år som diplomat i Berlin. Men också om när han efter kriget var "Sveriges man i Stalins Moskva". Amerikanska tidningar, liksom förmodligen höga amerikanska militärer diskuterade under dessa kalla krigets dagar om hur många atombomber det behövdes för att utplåna Moskva. Väl att dessa krafter inte fick leva ut sina krigslustar.

Dagens böcker, inledningen med Hundraåringen till trots, är ordentligt allvarsamma. I morgon är det dags för något vackert för öga, händer och själ. Välkomna tillbaka!




Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget, 2009


Om jag så måste resa till Los Alamos
en dokumentärroman av
Anita Goldman
Natur & Kultur, 2009


I hans majestäts tjänst
Staffan Thorsell
Albert Bonniers Förlag, 2009



tisdag 9 november 2010

Robert Gustafsson, Från vaggan till deadline


Det roligaste med boken med den allvarlige mannen på omslaget är titeln. Och för mig räcker nästan det eftersom jag är förtjust i fyndiga titlar.

Såg ni på Berg flyttar in i förra veckan? Hon kom rullandes med sin röda resväska till just Robert Gustafsson. Jag blev först förvånad eftersom jag läst boken och förstått att han inte vill vika ut sitt hus och familjeliv i media. Även om han i boken är oändligt öppenhjärtlig om sitt eget liv. Men det löste han på ett ypperligt sätt. Berg flyttade inte in i familjens hus i Stockholm utan i nybyggda extrahuset i Kalmar. Hon och Robert sitter med festisar på frukostbordet och Kalmarsund utanför panoramafönster.

Jag blev så glad att jag inte missade det här Berg-programmet för det kompletterade biografin och bilden av Robert Gustavsson. Carina Bergs värd är pedantiskt lagd, husets röda kuddar och lampskärmar var helt rätt till den rödmålade fyren utanför fönstret. Ett sympatiskt inredningsdrag. Därför roade det mig när jag såg den kände komikern sova på ett udda örngott. Det var varken rött eller samstämmigt med påslakanet. Det visade avväpnande på ett avslappnat förhållande till tv-mediet och oss alla nyfikna tittare.

Biografin är omfattande med 361 sidor som också bjuder på en del fotografier. Robert förknippas ju ständigt med epitet Sveriges roligaste man, men det allvarliga och tunga finns med hela tiden.Tonen i boken är öppen,   men när jag läste saknade jag dock den personliga rösten, trots alla utlämnande personliga minnen från barndomen fram till dags dato. Från vaggan till deadline känns standardiserad i skrivstilen. Under läsningen undrade jag dessutom hur en så upptagen man som Robert Gustavsson kunde vara så über, ubermänsklig att han fått tid och kraft att samla ihop och sätta samman sitt liv på så många välskrivna sidor. Förklaringen fick jag när jag läste att Robert har en medförfattare, Klas Ekman.

Komikern Robert Gustavsson har verkligen berikat  livet för oss svenskar, visste ni förresten att det är tack vare Robert Gustafsson vi har haft glädjen att njuta av Pingu på TV?

Robert Gustafsson
Från Vaggan till deadline
Norstedts

onsdag 3 november 2010

Nu har jag läst ut Anne Holts deckare!


Nu har jag läst ut Frukta inte, deckaren av Anne Holt. Eller kriminalromanen, för det är verkligen mer än en deckare. Efter den där första äckelchocken på sidan 30 hade jag funderingar på att låta läsningen av de fortsatta sidorna vara. Men nyfikenheten tog överhanden och nu är jag en god läsupplevelse rikare. För den här boken gav verkligen något. Personbeskrivningarna känns realistiska, och om än hotbilden och konspirationen är högst otäck känns de tyvärr också möjliga i denna värld där inga otäckheter är omöjliga.

Jag vet att Anne Holt är en beundrad och produktiv författare och tidigare har jag läst 1222 över havet. Om tågpassagerare som på grund av snöstorm blev isolerade på ett högfjällshotell. Den var lite trivsamt Maria Langsk i stilen, men Frukta icke är en större läsupplevelse.

Författarinnan låter skickligt läsaren vänta på fortsättningen om de enskilda romanpersonerna eftersom det är många parallella spår och personhistorier som ska följas. Efter ett tag kom jag dessutom på den roliga ordlek författaren sysslar med i skiftena mellan styckena i boken. Som ett stycke som avslutas med meningen  "Inger Johanne kände sig så småningom redo att gå och lägga sig." Nästa stycke inleds med " En kvinna stirrade ut genom ett fönster och visste inte om hon någonsin kulle kunna sova igen."

Ett annat exempel "Det är just det vi inte vet som vi har ont av." Nästa kapitel börjar  "Det allra värsta hade varit att inte veta..."  Eller "Någon skulle i varje fall bry sig om pojkens död." Vilket leder ordtransporten till nästa styckes första mening "Bry er inte om mig, sa Yngvar Stubö och viftade bort mannen."

Påskdeckare lär vara en tradition i Norge där ju denna deckare kommer från. Som sådan gavs boken ut i Sverige, men med tanke på all snön i miljöbeskrivningarna är den också högst lämplig som juldeckare. Och som julklapp till någon läsglad person kanske?

Frukta inte
Anne Holt
Piratförlaget, 2010

tisdag 2 november 2010

Kokböcker och Spaghetti alla carbonara

  Allt om mat (Norstedts) heter denna praktfullt stora och inspirerande innehållsrika bok. Underrubriken lyder Den stora kokboken. Och stor är den sannerligen. Det är ingen bok man behändigt har nära sig under matlagningen, men den kan ju få ett eget bord... Till denna matbok, ny för hösten lär jag återkomma!


foto: Norstedts
Även den här boken har sin version av Carbonara, dock utan fläsk .
I stället innehåller rätten både kantareller och gröna ärtor.



Förutom svensk husmanskost är vi här i huset också glada för den italienska. Som klassikern Spaghetti alla carbonara. När jag skulle tillaga rätten greps jag av plötslig oro för att receptet till denna matklenod kanske inte längre är så självklar i den härliga ström av italienskinspirerade kokböcker vi de senaste åren kunnat njuta av. Jag trodde i o för sig att jag sett både ett och annat recept med kolarspaghettin i mina bokhyllor, men jag var tvungen att göra en liten jämförande kokbokstitt innan jag satte på stekpanna och spaghettigryta. Efter lite bläddrande i böcker och register kunde jag andas ut, Spaghetti alla carbonara är still going strong i svenska matböcker. Som i Bar Italia av Tomas Tengby, Mats Johansson och Thomas Johansson (Prisma). 

Foto: Prisma

På sidan 65 kan man läsa att de har 2 finhackade vitlöksklyftor i sitt annars traditionella recept  på Spaghetti alla carbonara. Ann-Louice Dahlgren med sin Italiensk afton (Norstedts) har 1 klyfta. Och jag ingen! Men vitlökssmak är aldrig fel så det kanske blir ändring på det!

Foto: Norstedts

Försvinner från jordens yta gör nog aldrig denna traditionella romarrätt, italienarna är ju som bekant så nöjda med sina gamla väl beprövade matklassiker och recept. Och redan de gamla romarna stekte fläsk och rev parmesan enligt den version av carbonarans ursprung som vi tagit till oss. Carbonara översätts till Kolhandlarens/kolhandlarhustruns spaghetti och eftersom Skogsmannen också kan titulera sig Kolarmäster faller det sig naturligt att han blir extra förtjust när denna rätt står på menyn. Hemma vid köksbordet eller på romersk restaurang. Jag äter den däremot bara hemma, utländska ägg inger mig oro. Men med svenska salmonellakontrollerade ägg både serverar och tuggar jag i mig av hjärtans lust. Nästa gång ska jag dessutom se till att utöka ingredienslistan med någon klyfta vitlök.

Vill ni ha mitt recept?

Salsa alla carbonara  4 pers.      
2 hg rökt sidfläsk
4 äggulor
4 msk grädde
1 hg parmesanost
salt, svartpeppar
smör
spaghetti

Koka spaghettin enligt anvisningar och bryn det strimlade fläsket och peppra ordentligt.
Blanda försiktigt äggulorna med grädden och den rivna osten i en skål-
När spaghettin är färdig, lägg den i en kastrull med det smälta smöret.Tillsätt ett par matskedar av pastavattnet. Häll i fläsket, ta kastrullen från plattan och blanda ner grädd-ost-såsen. Sätt tillbaka kastrullen på plattan, värm upp hastigt och servera genast.