lördag 16 januari 2010

Isländska deckargåtan löst


Nu är den isländska deckargåtan Frostnätter (Norstedts förlag) löst av huvudperson Erlendur Sveinsson. Och läst av mig. Erlendur är för mig en ny bekantskap även om det är författaren Arnaldur Indridasons åttonde bok om den isländske deckaren.

Min reaktion? Nja... Jag var nyfiken på en deckare och en bok som handlar om modern tid på Island. Men jag har ändå inte kunnat få en levande bild av ön och livet där. Kanske mer beroende på mig än på författaren. Jag läser deckare enbart för nöjet att känna av kultur och stämningar i den för boken aktuella miljön. När Arnaldur Indridason skriver om en typisk sommarstuga på Island blir jag så nyfiken; hur ser en sådan ut? Vad skiljer den mot en svensk? Och ett villakvarter i Reykjavik, eller ett hyreshus, är det likt ett i Sverige?

Maten på Island lockar mig. Kanske inte att äta, men att få mer kunskap om. Den tycks onekligen vara både speciell och traditionell. I alla fall i boken. Kanske att att hamburgerkulturen svalt en stor marknad även på denna karga Atlantö, men bokens huvudperson är en traditionalist vad gället bordets njutningar. Som på sidan 144 ".. fortfarande sålde halva fårhuvuden med rovmos, precis som förr i tiden..." Rovmos, inte rotmos. Någon som vet mer om detta? Erlendur stämmer möte med sin exfru på ett ställe där saltköttet med sötad vitsås är den bästa i stan. Sådant gör mig riktigt nyfiken på Islands matkultur.

Nu är det ju en deckare jag skriver om, inte en matbok... Boken är i och för sig välskriven och Erlendur utrustad med ett gott hjärta, men det räcker liksom inte för att göra deckaren till en serie jag vill återvända till. Jag uppfattar den inte ens som spännande. Men att boken innehåller ett par parallella historier gör den mer trovärdig och att den ändå stannar kvar i minnet. Så är ju också Arnaldur Indridason utsedd till Nordens bästa Deckarförfattare!

Namnen är annorlunda, rentav umanande krångliga ibland, som Valgerdur där d:et inte är ett d utan mer en fonetisk bokstav med ett streck över. Andra namn innehåller apostrofer, som Halldóra. Detta gör att jag, även om jag inte är intresserad av Erlendurs fortsatta polisiära arbete, i alla fall ska ta reda på mer om det isländska alfabetet vid tillfälle.

Jag ställer undan Frostnätter i hyllan för deckare och tittar till min favorit i genren, kommissarie Brunetti i Venedig och Dödligt arv. Snart är den boken färdigläst. Och den kommer jag att sakna.

3 kommentarer:

Jenny sa...

Hej Eva!
Tack för besöket hos mig och din goa kommentar! Nu hittade ju jag till din fina blog!! Har suttit o kikat igenom flera av dina inlägg, vad mycket intressant att läsa!

Ser att du oxå gillar Donna Leons böcker om Kommissarie Brunetti:) Visst är de bra! (och blir man inte sugen på italiensk mat när man läser dem, hihi! De äter verkligen gott i hans familj).
Idag har jag precis läst ut ännu en bok om Mma Ramotswe av Alexander Mc Call Smith, har du läst de böckerna??

Ha en fortsatt trevlig helg, här kikar jag gärna in igen för lite boktips:)

Kram Jenny

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jag gillar deckare, har en hög som jag inte hunnit läsa. Dock inte den du skriver om idag, har inte läst någon av hans böcker. Men jag tror nog jag skulle gilla den. Ha en fin söndag
Kramar
AnnaMaria

Annika sa...

Hejan! har läst alla de isländska deckarna o kan ju säga att de första är bättre än den sista...:) man får hoppa alla namn i tanken för att uttala dessa blir tungt.... men som sagt jag gillade dom...:) Donna Leon är ju också en underbar författare.... HAr mellan julen läst några smådeckare av Lennart Brohed.... handlar om mord o elände i Lysekil på 30-talet... lättlästa trevliga böcker...nu ligger Inger Frimanssons Råttfångerskan på nattduksbordet... har bara hunnit en liiiten bit... Kram Annika